Meetings No 37
Ledare
Bara början
Politiskt Forum 2011 har målet att en politiker står på scenen.
Cover Story
Sebastien Tondeur
Möten är så mycket mer än logistik.
Årets mötes- och eventplanerare 2010
Hurra – vi vann!
Magnus Sallbring & Dr Gunnar Öhlén.
Psykologiska Mötesplatser
Sanning eller konsekvens
Hur människans möten kan leda till det ena eller det andra.
Omvärldsanalys
Framgångar
Oracle Open Worlds inställning till ett hållbart event.
DMC
Är du en wannabe DMC?
det finns alldeles för många DMCer som har på tok för låg kunskap.
Per Hörberg
Mai pen rai
Mötesuppror
Radar
IMEX 2010
Tillväxt och återhämtning
Robin Sharma
The Brilliance of Diversity
When you really think about it, it’s the people who see the world through a different set of lenses that actually serve to stretch your thinking and provoke new understanding (and provoke they do).
Hjärnkoll
Peter Gärdenfors
Dialogen skapar ett direkt möte mellan två människors inre världar.
MPI
Nätverk för mötes- och eventutbildningar
ger undervisningen ytterligare en kanal till mötesindustrin.
Roger Kellerman
Meetings@TUR
Return on Involvement = ROI²
platsannonser
Akademikonferens
söker Projektkoordinator till kontoret i Solna.
nyheter
Swedish Lapland
Skellefteå Airport
får pris som Årets Möjliggörare.
på nytt uppdrag
Stellan Eriksson
ny ekonomichef på MCI.
företagsutveckling
Bra Mässor
köper del i Oxbridge Live Media.
föreningar som utvecklar världen
Göteborg
värd för Associations World Congress 2019.
På nytt uppdrag
Siri Wikander
blir ny Director of People Growth på Scandic Hotels.
Awards
Vinstregnet
över Brunkebergstorg fortsätter.
utvecklande möten
Mjukvarukonferensen STEW
kommer till Malmö 2018.
Grönaste staden
Bygget av Växjös nya stads- och stationshus
beräknas starta april 2018.
nordiska smaker
Finnair inleder samarbete med
Tommy Myllymäki.
Långtidshotell
Forenom
blir Airbnbs största partner inom affärsresor i Norden.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo

Warning: getimagesize(images/images_issues/mi37/columnist_hans_gordon.jpg): failed to open stream: Filen eller katalogen finns inte in /home/u/u0480172/meetingsinternational.com/www/articles.php on line 48
Sanning eller konsekvens – hur människans möten kan leda till det ena eller det andra

”Vi lever i en värld utan synbart syfte där minsta obetydliga tillfällighet på sikt kan få världsomfattande konsekvenser. Inte ens naturen vet vad som kommer att hända och några fördolda tecken står ej att finna. Vare sig i händernas fåror eller bland stjärnorna på himlen.”

Ur Den bästa av världar
av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik.

Homo sapiens sapiens, den moderna människan med förmåga att tänka och att skilja ut det ena från det andra, har inte haft det så lätt under artens mångtusenåriga utveckling. Överallt dessa ständiga katastrofer, från de mindre, kanske i form av några vulkanutbrott eller orkaner med skyfall via i historien ständigt återkommande sjukdomspandemier till ödeläggande jordbävningar när kontinentalplattorna brakat samman, eller när nedrasande meteorer, stora som hus, kreerat våldsam förstörelse. Och så dessa ständiga krig förstås, åtskilliga i religioners namn. Allt detta och mer därtill har lett till människans ständiga försök att kunna förutsäga vad som komma skall. Först genom visa förutsägelser skulle den medvetna människan kunna antas åstadkomma motdrag eller på annat sätt skydda sig.

Men vilka kan då åstadkomma dessa förutsägelser? Under de senaste två eller tre tusen åren har kyrkorna med sina företrädare, må de kallas imamer, präster, rabbiner eller något annat, ställt upp som spådomarnas särskilda företrädare. Följ mig, sade Jesus, och du skall få komma till himmelriket. Annars bär det rakt ner i helvetet, röt de katolska prelaterna och fick via sin stränghet människor att buga än djupare och med ångesten vibrerande skynda till biktstolarna. Men historien, in även i våra dagar, vimlar också av andra siare och mystiker. En del påstår sig kunna läsa den enskilde individens framtid genom att följa en särskild livslinje i handflatan. Andra spår i kort eller i kristaller av olika slag. Astrologin har säkert ett par tusen år på nacken och lockar miljoner människor till spektakulära stjärntydare. En särskild variant utgör de medier som säger sig kunna tala med de döda. En av våra TV-kanaler har sedan länge producerat program som ska visa att människan inte dör när hon dör. I vilket fall inte helt och hållet. Hon blir andeväsen och håller till någonstans i något okänt rum. En norsk prinsessa säger sig vara övertygad om att människan har ett gäng skyddsänglar runt sig. Det gäller dock nog enbart de friska och hyggligt välmående. De som drabbas av svåra sjukdomsfall och handikapp och dör en för tidig död har väl skyddsänglarna övergivit. Kan man tänka.

Ja, man kan tänka mycket om både det ena och det andra. Oron för framtiden, inte minst döden, och svårigheten att förståndigt förhålla sig till alla komplexa fenomen som ständigt tornar upp sig runt oss fungerar som ett ihärdigt bränsle för våra fantasifyllda föreställningar och med dem de avsevärt skilda världsuppfattningar som florerar jorden runt.

Men vad är då sant och vad är falskt? Det är främst en fråga för filosofin och den har alltid upptagit stort utrymme i den filosofiska litteraturen. Det klassiska svaret på frågan om vad som är sant brukar ges utifrån den förmodade sanna satsens negation. Om man till exempel hävdar att det är sant att Jesus funnits är motsatsen förstås att Jesus aldrig funnits. Om man kan så långt som möjligt utvärdera tesen att Jesus aldrig funnits och då finner att alltför mycket talar emot detta är det rimligt att anta att Jesus funnits. Det är således sant, så långt det går att komma, att Jesus funnits. Däremot blir det betydligt mer komplicerat att avgöra om Jesus var Guds biologiska avkomma. Komplikationen innehåller även det så kallade teodicéproblemet (av grekiskans theodicé, som alluderar på Gud och rättvisa). Gud skall ju vara allsmäktig (sant eller falskt?). Gud är god (sant eller falskt?). Det finns ondska (sant eller falskt?).

Redan på 300-talet diskuterades tydligt teodicéfrågan om vad Gud vill och kan. Bland annat sa man så här:

 

 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

 

 

Resonemanget är logiskt samtidigt som frågan mot slutet lämnar allt öppet. Inom vissa religioner har man försökt lösa det hela genom att föra in flera gudar samtidigt. I vår kultur spelar Djävulen (finns han – sant eller falskt?) schack med människorna – och kanske även med Gud. Den kristna religionen bygger på den judiska (Jesus var jude) och judendomen tillhör de monoteistiska religionerna som bekänner endast en enda allsmäktig och i grunden god Gud. Därmed är teodicéproblemet olöst och den vidare frågan är hur vi människor inom vår kultur förhåller sig till detta. Det är en intressant fråga. Det går nämligen att föreställa sig att en majoritet inom vår kultur bär på en inre komplikation som har med stor osäkerhet och tvehågsenhet att göra. Med viss förtvivlan försöker man sig på att förena prästens eller rabbinens predikningar med en modern naturvetenskaplig uppfattning men eftersom detta inte går ihop uppstår det kluvna, ofta det förvirrade och därmed mängder av dubbla budskap. Man säger till exempel att man egentligen inte är troende men att man ändå föreställer sig att det finns någon form av högre makt. Eller att man visst förstår att amöban, fästingen, skalbaggen, hajen och människan i grund och botten är ohjälpligt sprungna ur samma biologiska system men att man nog ändå kan tänka sig att människan har en ande som överlever döden. Vissa påstår med visst allvar att de är födda under en lycklig stjärna, medan andra menar att de står under inflytande av en diffus, straffande kraft. Det är som två vägar med stark trafik korsar varandra och där det inte finns något reglerande trafikljus. Det blir inre kollisioner. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, hävdar med emfas att det inte finns något som helst samband mellan religion och vetenskap. Det är två helt skilda modeller för betraktelsen av världen, av planeten, av universum, kort sagt av allt. Tydligast återfinns motsättningarna mellan å ena sidan de bibelfundamentalister i USA som lanserat teorin om intelligent design (människan skapades på det sätt som beskrivs i Gamla Testamentet) och å den andra de vetenskapligt insatta som menar att Charles Darwin var ett geni.

Är även religionerna och dess föreställningsområden en produkt av den darwinistiska teorin om det naturliga urvalet? Finns det någon naturlig urvalsstyrd princip bakom människornas skapelse- och dödsberättelser, om hur människan spår och Gud rår? Svaret är sannolikt ja. Allt hos människan kan nämligen beskrivas som ingående i en naturlig urvalsprocess, alla hennes styrkor, men också alla hennes svagheter. Vår förmåga att fantisera och kreativt hitta på historier kring det vi upplever har säkert så här långt varit till gagn för många av våra skyddsmekanismer, även för vår lust att ingå i gemenskaper och att hålla ihop. Men bakom ihophållandet pågår även ett söndrande. Inte bara via de brutala kollisionerna mellan olika religiösa klaner och kyrkor, utan framför allt via den kluvenhet som de skiftande världsbilderna för med sig och som förs vidare i våra möten med andra. När vi lyssnar till de många vi träffar, under våra möten, på konferenser, vid middagsborden, även i skolsalar och i andra utbildningssammanhang, kommer vi ständigt att konfronteras med det dubbla och det motsägelsefulla. I de flesta sammanhang gör vi ingenting åt det. Det är sällsynt att någon ställer sig upp och med ett kritiskt granskande sinne börjar ifrågasätta vad som egentligen menas och sägs. De flesta av oss försöker nog så gott vi kan svälja och hålla god min. Och gradvis glider vi in i motsägelsernas egendomligheter; vi blir en del av dem och sprider dem ofta vidare.

Det här får naturligtvis konsekvenser. Det är bara i en sagans värld som människan kan anses vara en krona på skapelsens träd. Istället skulle vi kunna se oss som sköra, ömtåliga, klängandes fast vid förhoppningar som inte står långt från mer primitiva spådomars riken. Och när vi gör det riskerar vi även att fortsätta att gradvis föra ihop oss in i en vidare, mer allmän galenskap. Galenskap bygger nämligen ofta (men inte alltid) på livliga, återkommande inre konflikterande element som inte låter sig förenas.

Nu blev det ett lite dystert perspektiv, eller hur? Är då den moderna vetenskapen ett motdrag? Tillhandahåller den alltid ett friskare upplysningsljus? Ja, med vissa undantag (allt vetenskapande är inte à priori lyckat) är det nog så.

Det finns konsekvent vetenskapligt orienterade människor som säger ungefär så här: Jag använder inte någon tro i mina synsätt på tillvaron. Jag använder hypoteser och teoretiska modeller och jag strävar konsekvent efter att antingen själv pröva dem med vetenskaplig metodik eller låta andra forskare göra det. Men forskning och vetenskap kräver ett mödosamt och uthålligt arbete som sträcker sig från att studera och rita grundkartor utifrån filosofiska och vetenskapsteoretiska modeller till att samla mängder av data, vilka måste analyseras och diskuteras från alla möjliga perspektiv innan korrekta slutsatser kan dras. De flesta av oss är för otåliga för att insiktsfullt arbeta på ett sådant sätt. Många väljer som alternativ att hänge sig åt mer primitiva föreställningar och trosuppfattningar om tillvaron. Konsekvenserna av att på det sättet undvika det vetenskapligt utprövade är att bygga vidare på villfarelsernas riken, vilket i motsats till vad man kan tro (sic!) är farligt för vår arts långsiktiga överlevnad (sant eller falskt?).