Meetings No 55
Intro
Strategisk mötesutveckling
Skåne lyfter upp möten på agendan i regionledningen.
Cover Story
Jan Lundgren, pianist
Improvisation är som ett språk med många nyanser.
Psykologiska Möten
Igår möttes vi på andra sätt
Hans Gordon: När man ser sig omkring är det mesta något annat.
Radar
Imex
Över 100 seminarier, interaktiva workshops och ”camp-fires”.
Samarbete
Ali Kazemi, professor
Forskning ska komma samhället till nytta.
Intermission
Boken Lunch with the FT
Ett urval av 52 klassiska intervjuer. Läs och njut.
Wildhuss
Mötets roll i finansiell kommunikation
Rikard Wildhuss om möteskommunikation.
Sharma
10 Quotes That Changed My Life
Robin Sharma berättar vilka de är.
Radar
Association Day
Imex höjer kunskapsnivån på seminarier och utbildningar.
Event
De lågt hängande frukterna är plockade
Möten och event är inga självspelande pianon.
Hjärnkoll
Aram Seddigh, Stressforskningsinstitutet
Sambanden mellan olika kontorstyper och hälsa.
Kellerman
Det tredje steget
Varför saknar Sverige utbildning i …
platsannonser
nyheter
viktiga möten
Klimatförändringar ger stora effekter för Östersjön
– lokala åtgärder och samarbete nödvändigt.
stora möten
Ytterligare ett fullspäckat år
på Karlstad CCC.
Omvärldsanalys
Resandet i världen
ökade kraftigt under 2017.
Jubileum
Svenska Mässan
fyller 100 år.
på nytt uppdrag
Didier Scaillet
ny vd för SITE och SITE Foundation.
forskning skapar möten som skapar kunskap
Mittuniversitetet
blir partner i Treesearch.
på nytt uppdrag
Maria Larsson
ny CFO för AccorHotels Europa.
Hållbarhet
Så kan transporter flyttas
från lastbil till tåg.
möten skapar event event skapar möten
Mötesforum kring evenemangssäkerhet
till Halmstad.
Framtiden inbokad
Första kongressen värvad
SeaU i Helsingborg.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo

Warning: getimagesize(images/images_issues/mi55/jan-lundgren--sara-appelgren.jpg): failed to open stream: Filen eller katalogen finns inte in /home/u/u0480172/meetingsinternational.com/www/articles.php on line 48
Jan Lundgren, pianist

Det säger Jan Lundgren som ­kallar sig pianist, improvisatör och kompositör i just den ordningen. Han är en av världens mest efterfrågade jazzpianister, framför cirka 70–80 konserter per år, varav knappt hälften är utomlands. Genom åren har han bland annat arbetat med Richard ­Galliano, Paolo Fresu och Johnny Griffin. Han har gjort över fyrtio skivor och medverkat på 120 stycken. I mars kom det kritikerrosade första soloalbumet ”Man In the Fog”.

Jan Lundgren är också konstnärlig ledare för Ystad Sweden Jazzfestival, och har därmed placerat staden på den internationella jazzkartan. Därutöver är han lektor vid Musikhögskolan i Malmö, där han undervisar regelbundet och gör workshops. Han har också börjat med föreläsningar i improvisation för icke-musiker.

För många musiker verkar det finnas en slags kärleksfullhet i improvisation som musikform, till klangen, instrumenten, medmusikerna och stunden. Någon har sagt att mötet i improvisation är som att få uppleva ett nytt, vidunderligt landskap för första gången, ett okänt landskap ända tills man får vistas i det.

Det som förvånar Jan Lundgren mest när det gäller den musik han utövar och hur han når ut till människor, är att så många gillar själva idén om att improvisera.

– Ändå är det flera som säger ”Jazz och improvisation, det tycker jag inte om”. Men om de trots allt kommer till en konsert brukar det låta så här efteråt ”Wow, det här var bland det bästa jag har hört!” Jag har svårt att förstå vad det beror på.

Han konstaterar att majoriteten av alla människor lyssnar på förutbestämd musik, de vet att så här ska det låta. Då är man kanske inte riktigt mottaglig för improvisation? Man kanske inte vill bli överraskad, vill inte ha det där oväntade och man kanske inte riktigt litar på artisten ifråga.

Det kanske handlar om trygghet? Jan Lundgren säger att det tar emot hos många människor att våga acceptera att något är improviserat, att det inte är ett paket med musik som man får levererat till sig där man redan känner till innehållet. Att musik kan framföras på ett annat sätt, att det går att spela ord i många skiftande nyanser.

När Jan Lundgren var fem år bestämde hans mamma att Jan och hans yngre syster skulle få de möjligheter hon aldrig fick själv när hon växte upp som ett av tio barn under enkla förhållanden. En av mammans drömmar som barn var att få börja spela piano, men det fanns inget utrymme för det.

– Vi bodde i Ronneby och mamma började gå till en pianotant som det hette på den tiden. Jag följde med och fick lite uppgifter. Det var så det började. Men det gick väldigt trögt för mamma, det var tufft med fingersättningen och inte helt enkelt att lära sig koordinationen vid 36 års ålder.

– Pappa däremot, han satte sig vid pianot och bara började spela. Han sjöng och kompade sig själv, och kunde plocka upp melodier. Det var mycket musik under min uppväxt och det var han som stod för den.

Jan Lundgren berättar att han gärna satte sig vid pianot tillsammans med pappan, han lekte och kompade, spelade i diskanten, försökte hänga med i melodierna och plockade ut låtar med högerhanden. Det här hände parallellt som han gick till pianotanten.

– Att spela efter noter var ingenting som vi gjorde hemma. Med pappa var det mycket rytmiskt och tidig gehörsträning. Det var musicerande, pang, bom, direkt och tillsammans. Så som musik ska vara. Hos pianotanten fick jag noter att öva in, det var inte tråkigt utan jag gjorde vad fick i uppgift. Idag förstår jag ju att det var roligare att spela med pappa.

När det blev dags att börja i kommunala musikskolan fick den då åttaårige Jan Lundgren hoppa över de obligatoriska blockflöjtslektionerna eftersom han redan hade spelat piano i tre år.

– När min blivande pianolärarinna hörde mig spela sa hon att jag förtjänade att börja ta pianolektioner direkt. Så det blev så.

Pianolärarinnan, som var ny-utexaminerad från Musikhögskolan i Malmö, kom att betyda mycket för Jan Lundgren. Han var hennes elev i tolv år, från det att han var åtta år tills han började på Musikhögskolan.

– Hon var min mentor. Hon lärde mig klassisk musik, noter, pianoteknik, allt. Det var väldigt inspirerande att ha någon som var så bra och som kunde visa mig rätt. Hon var en helt otrolig klassisk pianolärarinna. När jag var ungefär elva år fick jag i uppgift att spela The Entertainer av Scott Joplin, jag tyckte väldigt mycket om allt rytmiskt. Men det var ändå inte improvisation.

På vårterminen i åttonde klass berättade pianolärarinnan att hon var gravid och skulle vara borta i ett läsår. Jan Lundgren var helt inställd på att sluta spela, ingen kunde vara bättre än henne. Men så blev det trots allt inte.

När höstterminen började fick han träffa den vikarierande pianoläraren, en äldre man från Tyskland med ett år kvar till pensionen. Den talangfulle eleven spelade upp ett stycke varpå läraren sa: ”Tyvärr, jag är ledsen, men du är mycket bättre än jag på klassisk musik. Men jag kan lära dig någonting annat. Jag har nämligen varit i New York och spelat en del av mitt liv. Jag kan lära dig jazzmusik och improvisation. Din första uppgift blir att gå och köpa en skiva med jazzpianisten Oscar Peterson av musikhandlaren.”

– Det var en mycket märklig uppgift, svarade jag honom. Jag brukar alltid få ett nytt stycke med noter, det vill jag gärna ha. Men han sa ”Det behövs inte den här gången, det räcker att du går och köper den här skivan. Sen går du hem och lyssnar på den.”

Jan Lundgren gick till musikhandlaren, köpte skivan, kom hem och satte på ”Night train” med Oscar Petersons trio. Vad är det här? Han förstod ingenting. Där satt han i sitt pojkrum, lyssnade, tänkte och surnade till.

– Hur hade den här musiken kunnat undanhållas mig i femton år? Jag hade aldrig hört någonting liknande, och var lycklig och förbannad på samma gång. Det var som att bli kär. Tänk dig att du för första gången åker till Turkiet på en skolresa. Där träffar du en turkisk tjej som inte kan prata engelska. Du förstår inte ett enda ord av vad hon säger, ändå vet du att du bara måste lära dig turkiska.

Därefter spelade han in skivan på ett kassettband och tog med bandet till killkompisarna, de hade alltid musik på när de spelade kort. Men de fyra tonåringarnas reaktion uteblev. Ingen av dem upplevde wow-känslan som Jan Lundgren ville dela med sig av.

– Det blev jag förbryllad av, det var väldigt märkligt. Vi tyckte nästan likadant om all musik ända till det här tillfället.

En förklaring till deras olika reaktioner tror Jan Lundgren beror på att ingen av kompisarna spelade något instrument själv.

– De hade inte hade fått förmånen att få växa upp med musiken, de hade inget förhållande till ett instrument så därför kunde de inte ta till sig den här musiken lika lätt.

För Jan Lundgren är improvisation bland annat att följa impulserna man har inom sig, och ta vara på den dynamik som varje enskild människa har. I förlängningen handlar det om att våga vara sig själv.

– Improvisation är ungefär som nu när vi sitter och pratar. Det handlar om direktimpulsen, att inte tänka efter för mycket utan bara köra på. Att prata rakt ut från hjärtat.

– Men för att kunna improvisera måste man kunna språket. Om jag inte kan prata svenska med dig nu hade den här dialogen varit omöjlig. Kanske hade vi kunnat prata på engelska eller knackig tyska. Men hade vi inte haft språket gemensamt hade det inte gått att improvisera. Det förutsätter att man har ett språk som man behärskar. Gör man inte det så går det inte att improvisera fullt ut. Det handlar om bland annat om nyanser och deras skiftningar, och att ord kan ha olika betydelser.

– Jag var femton år och hade spelat piano i tio år, men det här var ett helt nytt språk för mig. Vad som hände när jag lyssnade på Oscar Peterson första gången var att jag ville lära mig det nya språket. Där och då förstod jag att improvisation är som ett språk – jag fick luft under fingrarna.

När Jan Lundgren fick möjlighet att vara med i kommunala musikskolans storband sa hans ordinarie pianolärare: ”Du måste kunna spela med andra musiker om du vill bli jazzpianist, du måste musicera med dem och inte sitta för dig själv så det är en bra start att du spelar i storbandet.”

– Dessutom bildade jag en egen liten jazzgrupp med några jämnåriga kompisar. Det var inte alls lätt att hitta dem. Men trummisen från den gruppen spelar jag fortfarande med då och då. Han och jag var de enda av oss som blev musiker.

På frågan om improvisation är ett medvetet beslut när man musicerar svarar Jan Lundgren att det är svårt att säga så. I musik finns det två vägar att gå. Den överlägset stora majoriteten väljer att hålla på med musik som är förutbestämd i detalj, där man ska återge samma sak. När man framför ett stycke låter det mer eller mindre likadant varje gång.

– Det är väldigt sällsynt med improvisation i klassisk musik. Där pratar man istället om interpretation. Det innebär att man har bestämt vad man ska säga. Men vi har inte bestämt om vi ska prata snabbt, starkt, lugnt eller långsamt.

Jan Lundgren förklarar att i jazzmusik bestämmer musikerna gemensamt vilket ämne de ska prata om när de ska spela. Det kan exempelvis vara väder, tennis, schack, matlagning eller vilket samtalsämne som helst, bara alla är överens.

– Det kallar jag låtarna för om det är stycken som vi spelar på en konsert. Vi har bestämt oss för ett samtalsämne och har det klart för oss. Det innebär att alla musiker måste känna till någonting om ämnet, de måste ha något att säga. Det blir väldigt tråkigt för publiken att lyssna på musiker som visar att de inte vet vad de snackar om.

– Om jag som musiker kan massor om schackspel, men de andra musikerna inte vet något blir det meningslöst att spela med dem. Det förutsätter att de man arbetar med är lämpliga samtalspartners när det gäller just de här ämnena. I improvisation finns det så mycket dold kunskap, så många nyanser.

– För mig är det viktigast att jag kan uttrycka mig i musiken som den människa jag är. Men det är inte alltid det är en egen låt som är det bästa underlaget för att klara av det.

När Jan Lundgren är ensam och improviserar för sig själv på flygeln kan han tillåta sig att vara ännu mer fri. Det är som att hålla tal inför en publik, när man hela tiden får det ena att leda till det andra.

– Då kan jag plocka av alla mina erfarenheter och de ämnen jag kan. Dessutom kan jag byta ämne om jag känner för det. Med en grupp kanske vi hade bestämt oss för att prata om schack, det kan jag strunta i när jag är ensam.

Ibland blir Jan Lundgren överraskad av sig själv när han improviserar.

– Det händer att jag sitter och spelar och börjar smågarva inom mig. Plötsligt kom jag på något som jag inte tänkt på innan, jag glider in på ett annat spår och in i ett annat rum.

Det är lätt att tro att det är viktigt att vara tekniskt skicklig när man improviserar. Jan Lundgren säger att det är en förutsättning att kunna röra tungan för att föra en dialog. Men generellt sett är teknik överskattat säger han och citerar den kände jazzmusikern Thad Jones: ”Du får den teknik du behöver.”

– Det ligger otroligt mycket i det. Att till exempel låta fingrarna gå på ett piano är helt ointressant. Det är vad du har inifrån som ska styra vad du gör av musiken. Det är väldigt sällsynt att någon har mer i huvudet än vad fingrarna klarar av att genomföra.

Jan Lundgren återkommer till hur det är att prata. Själva talandet är ointressant, det intressanta är vad man säger. Det finns väl inte någon som skulle betala 300–400 kronor för att lyssna på en person som inte kan någonting om exempel matematik, men ändå ska prata om ämnet? Går man till den föreläsningen trots allt kan man sannolikt konstatera att talaren kanske kan orden, men inte ämnet.

– För att improvisera måste man kunna sitt ämne, annars låter det platt och trist. Och man måste öva, öva och öva.

På frågan vad det är för skillnad mellan improvisation och komposition svarar Jan Lundgren att det senare är raka motsatsen till improvisation.

– I komponerande sitter jag och tänker ut allt, omvärderar, omförhandlar, justerar, ändrar tills det blir ännu bättre. Du kan aldrig ångra något du har sagt i en improvisation.

Inom jazzen finns det en genre som kallas för fri improvisationsmusik. Musikformen har sitt ursprung i jazzen och kallades på 1960-talet för avantgarde. Idén var att man inte skulle bestämma sig för vad man skulle prata om när man spelade. Jan Lundgren beskriver tillvägagångssättet som att slänga ut en boll och sedan börja prata om vad som händer.

– Det är en musikform helt utan livlina, utan ram. Jag håller inte på så mycket med den typen av improvisationsmusik, men det händer för det kan vara väldigt spännande. Även i de sammanhangen tror jag ändå att det byggs upp ramar för det blir lite ohållbart att inte ha någon form av ram kring sig.

– Det är som att vara på en fotbollsplan eller en hockeyrink. Man vet vilka ramarna är men kan hålla sig till strukturen. Tror också att det underlättar för lyssnaren/mottagaren och alla som med i den här improvisationen.

– Vi musiker på scen ska prata med varandra och publiken ska uppleva samtalet i det mötet. Känner man att det finns en ram tror jag att det är lättare att hänga med.

Människor som inte har lärt sig improvisationsspråket tycker ofta att jazzmusik kan vara väldigt upprepande. En bit in i en konsert kanske man som åhörare upptäcker att trummisen improviserar på samma sätt i låt efter låt.

Jan Lundgren återkommer till betydelsen av att ha tillgång till kunskap. Man måste ha en viss mängd kunnande för att kunna variera sig. Kan du för lite om ett ämne blir det trist att lyssna på.

– Man blir aldrig större än det man kan. Jag kan inte börja prata turkiska när jag pratar svenska, det går inte. Man kan pröva, men det blir bara skit. Jag kan använda några svenska ord, och det är en begränsning.

– I all den här kunskapen, om vi kallar den så, måste man också våga använda sin egen personlighet och lita på sin intuition när man berättar. Att improvisera är att använda dramaturgin i sig själv. Vem är jag?

– Plocka fram din egen, inre dynamik brukar jag säga till mina elever. Vem är människan Jan Lundgren? Det ska jag visa när jag är på scenen. Mitt temperament och sätt att vara ska komma ut genom min musik.

Vilken slags improvisatör är Jan Lundgren?

– Går det ens att svara på den frågan? Det är som att fråga ”vilken sorts människa är du”? För mig är det samma fråga.